Allmogefår är ett samlingsnamn för lantraserna Dala-Pälsfår, Roslagsfår och de som tidigare kallades Skogsfår. Numera delas skogsfåren upp beroende på ursprung, i raserna: Gestrikefår, Helingefår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår och Åsenfår. Detta beslut har styrelsen i Föreningen Svenska Allmogefår fattat, då det genom efterforskning och kartläggning av de olika grupperna framkommit att de är alla unika och har hållits mycket lokalt i slutna besättningar och att de skiljer sig både vad beträffar ulltyp, färg och exteriör.

Under senare delen av 1800-talet började antalet inhemska får att minska. Istället för de små, härdiga och allsidiga får, som hållit landsbygdens folk med ull, skinn och kött, importerades får med ull som passade moderna spinnmaskiner och får med hög köttproduktion, bådevad beträffar vikt och avkastning i livdjur. De ursprungliga svenska fåren var behornade, men hornen kom delvis att avlas bort under inflytande av Hushållningssällskapen.

Några få rester, av lokalt präglade får, finns kvar och är nu föremål för stigande intresse. De lämpar sig väl att hållas i relativt små flockar, ger ull som är mycket trevlig att arbeta med och har ett kött som i kvalitet och smak vida överträffar konventionellt fårkött. Dessutom är allmogefåren till sin natur kloka och tillgivna. De blir ofta trevliga familjemedlemmar och stora personligheter.

Föreningen för Allmogefår är väl medveten om att det kan dyka upp ytterligare flockar som är av gammal stam och utan inblandning av andra raser.

Lantraser

Lantraser är djur som anpassat sig till den lokala miljön under mycket lång tid, de har "anpassat sig till torvan". Dessa djur anses av många som oekonomiska och inte tillräckligt produktiva i dagens intensiva jordbruk. Men dessa djur är en levande del av vårt kulturarv och de betydde mycket för människorna på landsbygden förr i tiden. Det är dessa djur som skapat vårt unika odlingslandskap i alla delar Sverige! De är dessutom en viktig genresurs då man inte vet vilka egenskaper som kan behövas i framtiden.
Djuren är härdiga, ofta mycket rörliga och goda fodersökare, vilket gör dem till duktiga betesdjur. De är goda foderomvandlare och lämpar sig därför mycket bra för extensivt jordbruk, t ex ekologisk djurhållning, fäbodsbruk, naturvårdsbeten m m.

Dessa djur har egenskaper som under lång tid anpassat sig till den unika svenska landsbygden och är därför väl värda att bevara inför framtiden!